Hur medvetna är svenska medborgare om hur deras möjligheter att påverka lagstiftningen faktiskt ser ut? Vilka insatser gör våra media för att tydliggöra möjligheterna? Hur vanligt är det att upprördheten över vissa domslut riktas mot domstolar och andra rättsvårdande myndigheter istället för mot de lagar, som myndigheterna är skyldiga att tillämpa? Skriver Bertil Lindström (m).

Emellanåt avkunnas domar, som upprör många människor. Ibland händer det att domstolar frikänner helt eller mildrar brottsrubriceringen, därför att bevisningen inte räcker. I andra fall dömer de ”för milt”, därför att gällande lag inte medger hårdare straffmätning. Det finns medborgare, som inser att domstolarna inte har laglig rätt att döma på annat sätt.

Dessa medborgare inser alltså att domarna inte hade kunnat bli annorlunda, om inte också lagarna hade varit annorlunda. När man har denna insikt, förstår man också att det bara finns en instans, som har möjlighet att ändra på tingens ordning. Denna instans är riksdagen. Vilka möjligheter har man som medborgare att verka för ändrad lagstiftning? Att påverka innehåller alltid inslag av opinionsbildning. Man kan kontakta någon riksdagsledamot och försöka få vederbörande att agera.

Man kan skriva insändare. Vad gör man, om man ändå blir missnöjd med vad som händer i riksdagen? Svaret på denna fråga beror på när man har blivit så missnöjd att man vill agera. Den enskilde medborgaren har mycket begränsat handlingsutrymme på valdagen. Ett drygt år före valdagen är utrymmet större och det är ännu större några år dessförinnan. På valdagen har medborgaren möjlighet att välja mellan de partier, som ställer upp i riksdagsvalet. Om något parti drivit hans/hennes fråga, finns möjlighet att rösta på detta parti. Om medborgaren är missnöjd med alla partier, kan det finnas möjlighet att sätta kryss för någon enskild kandidat, som förklarat sig vilja verka för en förändring.

Från och med 1998 års val saknas däremot möjlighet att skriva in namnet på någon person, som skulle vara beredd att agera. Man får varken lägga till eller ta bort namn från valsedlarna. Just nu (sommaren/hösten 2005) pågår de olika partiernas nomineringar till 2006 års val. Några partier har provval inför nomineringarna. Där får partimedlemmar rösta. Under hösten 2005 eller våren 2006 röstar ombud för medlemmarna om hur respektive partis valsedel skall se ut. Det finns alltså möjlighet att agera inom något politiskt parti för att föra fram kandidater, som är beredda att verka för att riksdagen bedriver sitt lagstiftningsarbete på ett annat sätt än nu.

I en del fall har emellertid processen redan hunnit så långt att det inte längre finns möjlighet att föreslå nya namn till partiernas provval. Ju tidigare man hade engagerat sig, desto större möjligheter hade man haft att påverka nomineringsprocessen. Historien tar dock inte slut vid 2006 års val. Det kommer nya val 2010, 1014 etc. Det finns alltså möjligheter på lång sikt. Hur medvetna är svenska medborgare om hur deras möjligheter att påverka lagstiftningen faktiskt ser ut? Vilka insatser gör våra media för att tydliggöra möjligheterna? Hur vanligt är det att upprördheten över vissa domslut riktas mot domstolar och andra rättsvårdande myndigheter istället för mot de lagar, som myndigheterna är skyldiga att tillämpa?

Motalafallet i februari 2005 bjuder på en av många möjliga illustrationer. Göta Hovrätt fann här att gällande ag inte medgav annat än den upprörande milda straffmätning, som rätten stannade för. Allmänna opinionen och riskdagen hade varit medvetna om lagstiftningens brister sedan åtminstone 1997, men regering och riksdag hade ändå varit så senfärdiga att nya lagar trädde i kraft först den 1 april 2005. Hur vanligt var det att statsmakterna, dvs regering och riksdag ställdes till svars för senfärdigheten och att medborgarna gjordes uppmärksamma på möjligheten att byta ut politiska företrädare?

Var det vanligare eller mindre vanligt att Göta Hovrätt klandrades för sitt domslut? Kan man anse att massmedia skötte sin uppgift att ge information och vägledning till dem, som vill kunna utkräva politiskt ansvar? I det nu aktuella fallet med mannen som sparkades ihjäl på Kungsgatan i Stockholm handlar det om bevisning, men där regering och riksdag har ett stort ansvar bl.a. för resurstilldelning och för lagstiftning om möjligheter att elektroniskt registrera händelser på allmän plats. Vilka väls ut som måltavla för klander? En fungerande demokrati förutsätter kunniga och informerade medborgare. Media förfogar över stora tekniska och personella resurser för att bidra till kunskap och information. De resurserna borde kunna användas bättre!

Bertil Lindström (m)