Under 1970-talet räddade ”företagsdoktorn” Ulf af Trolle ett antal svenska koncerner från undergång genom att tillfälligt gå in som koncernchef eller styrelseordförande. En av hans metoder bestod i att leta upp medarbetare inom koncernen, som tidigare ledning hade skuffat undan till undanskymda positioner. Dessa undanskuffade individer fick tillfälle att berätta om de idéer som hade misshagat de tidigare cheferna. Af Trolle kunde på det här sättet få viktiga och värdefulla recept som i tillämpning bidrog till att koncernerna tillfrisknade.

Hur mycket har af Trolles landsmän lärt sig av hans erfarenheter? Han har skrivit om dem i Ett andfått liv (1996) och han har berättat om dem i föredrag. Dessvärre tycks det inte vara särskilt vanligt att man letar upp tidigare undanskuffade medarbetare, när det har gått dåligt. De koncerner, som af Trolle räddade, hade inte överlevt, om tidigare chefer hade tillåtits leda dem. Här handlade det om konkurrensutsatta företag.

Hur länge kan dålig ledning tillåtas inom skattefinansierade organisationer? Fallet Tsesis/Ahlmark är här belysande. Första kartografen Anders Ahlmark, som lade fram bevis om att grundet vid Fifång inte varit utmärkt på sjökortet, blev ”fången på fyren”. När han slutade på Sjöfartsverket 1989 hade han mycket lägre lön än verkets nyanställda medarbetare.

Mellan 1979 (då Ahlmark berättade om sjökortsmissen) och 1989 ökade hans månadslön med 180 kronor. Ahlmarks chefer, däremot, blev väl omhändertagna. De generaldirektörer som tillät (eller rentav tillskyndade?) trakasserierna mot förste kartografen fick förlängda förordnanden eller utnämndes i ett fall till landshövding. Under perioden 1979 – 1989 hade Sverige fem kommunikationsministrar från fyra partier tillhörande båda blocken.

I det här fallet tycks inte ens maktväxling ha fungerat som korrigeringsmekanism. På norska finns orden ”trynetillegg” och ”tryneavdrag”. Det första ordet betecknar vad som händer medarbetare, som går sina chefers ärenden, även om dessa ärenden är illegitima. Den som går emot sina chefers krav, även när dessa saknar legitimitet, kan drabbas av tryneavdrag.

Ahlmark drabbades uppenbarligen av det sistnämnda. Trynetillegg består nästan alltid av ett tillägg till lönen, som egentligen saknar saklig grund. Tillägget är ofta dessutom kopplat till befordran inom befattnings- och beslutshierarkin. Det finns då stor anledning att tro att befordran sammanhänger med att andra, mer dugliga men samtidigt också mer redbara medarbetare har blivit förbigångna.

I den typ av miljöer, som exemplet Tsesis/Ahlmark representerar, förekommer något, som vi kan kalla för ”övertalningsdesinformation”. Om ordet inte redan finns, behöver det införas. Några, som är mycket angelägna om att beslut skall gå i viss, bestämd riktning, desinformerar betydelsefulla personer. Denna desinformation består i att argument för det önskade alternativet överdrivs och att argument mot ”glöms bort” eller förringas. Det finns också människor med överordnade, som utför desinformation som drängtjänst.

En sådan tjänst kan utföras åt någon som har makt att belöna och som också begagnar sig av denna makt. Det finns naturligtvis intelligenta och beräknande människor med rymligt samvete. Dessa gör sin drängtjänst medvetet, därför att de eftersträvar belöning. I den mån belöningen består i befordran till chef, blir det på detta sätt en och annan lyckad rekrytering, om intelligens är en viktig chefsegenskap. Om man däremot önskar personer, som seriöst strävar efter saklighet, blir rekryteringen ändå misslyckad.

Långt ifrån alla underordnade, som gör drängtjänst, är särskilt intelligenta och beräknande. Även tämligen ointelligenta människor kan lära sig att avläsa vad som värderas högt av deras överordnade. Därmed går det också att lära sig att känna sig fram till vad som är ”rätt att säga” respektive ”fel att säga” enligt den överordnades värdering. En överordnad, som har makt att belöna underlydande, kan föredra att befordra en ointelligent underordnad som har sagt ”rätt saker” framför en intelligent underordnad som har sagt ”fel saker”.

På det här sättet riskerar vi att få chefshierarkier, som är befolkade med fel människor. Samtidigt underutnyttjas kompetens, som finns bland andra människor. Vi borde vara betydligt mer vaksamma mot ”trynetillegg” och ”tryneavdrag” än vi har varit hittills. Ansvarsutkrävande borde fungera betydligt bättre både inom den politiska sfären och inom gruppen högre chefer i offentlig verksamhet. Vi borde dessutom vara betydligt bättre på att låta seriösa, redbara och skickliga medarbetare få komma till sin rätt.

Bertil Lindström (m)