Sundsvalls kommuns medborgare betalar kommunalskatt för att finansiera gemensamma angelägenheter. Medborgarna har direkt och indirekt valt representanter till Kommunfullmäktige respektive till olika styrelser och nämnder för att förvalta skattebetalarnas pengar i medborgarnas intresse. Jag är vald att vara moderat kommunfullmäktig samt utsedd att vara moderat ledamot av Kultur- och fritidsnämnden. När jag fullgör mitt uppdrag för Sundsvalls medborgare, skall jag ta ställning till olika förslag, som är försedda med prislappar. När olika önskemål summeras, blir summan betydligt större än de medel, som medborgarna givit mig i uppdrag att förvalta. Därför måsta jag säga nej till många i och för sig angelägna förslag. I den mån jag säger ja, är jag medveten om att jag samtidigt har ytterligare begränsat möjligheterna att säga ja till andra förslag. Som ledamot av Kultur- och fritidsnämnden deltar jag i sammanträden ca en gång per månad. Vid dessa tillfällen tar nämnden ställning till ett antal förslag med vidhängande prislapp. Nämndens ledamöter kan inte ta ställning till sådana förslag någon timme efter det att de sett dem för första gången. Normalt bör vi ha åtminstone en vecka på oss, innan det är dags att ta ställning. Skamgränsen ligger vid minst några dagar. Vi behöver tid att tänka oss för. Vi behöver tillfälle att skaffa in kompletterande information. Vi behöver samråda med partivänner i kommunstyrelse och andra nämnder, om ett ja från nämnden leder till att verksamheter inom kommunen i övrigt – t.ex. skola och socialtjänst – får minskat ekonomiskt utrymme. De här förutsättningarna har inte varit uppfyllda, när nämnden behandlat ärendet om konstgräs på idrottsparkens plan. Ärendet dök upp som extraärende den 17 december 2003. Det handlade då om att godkänna att 5,5 Mkr skulle satsas på konstgräs. Fritidschefen lyckades då övertyga mig om att det var angeläget att fatta beslut samma dag, och jag förstod att satsningen var mycket angelägen. (Alla de argument som Lars-Erik Öberg anför i sin insändare 2004-02-07 är i och för sig sanna.) I detta läge bestämde jag mig för att göra ett undantag från kravet på rådrum. Detta framgår av en protokollsanteckning. Som förtroendevald anser jag mig inte kunna backa från kravet på rådrum annat än i ett synnerligen litet antal undantagsfall. Detta fall fick bli ett av dessa. Nämnden fick upp ärendet också den 28 januari. Några timmar före sammanträdet fick vi förtroendevalda veta, att kostnaden skulle bli 7,1 Mkr och alltså inte 5,5, Mkr. Att nu säga ja skulle vara detsamma som att säga ja till ett projekt på löpande räkning, där kostnaderna tilläts öka från sammanträde till sammanträde. Dessutom skulle detta innebära att vi accepterar några timmars rådrum som regel och inte som undantag. I detta läge ansåg jag mig vara tvungen att säga nej. Det finns en utförlig skriftlig reservation, som jag lämnat in tillsammans med tre andra borgerliga ledamöter. Nämndens socialdemokratiska ledning är ansvarig för att det uppkommit en ordning med projekt på löpande räkning gång efter annan. Stora beslut får inte fattas under en tidspress. Det måste finnas en anständig planering. Från borgerligt håll kräver vi en ordning, som ger oss rimliga förutsättningar att arbeta som förtroendevalda.
Bertil Lindström
Moderat ledamot av
Sundsvalls Kultur- och fritidsnämnd
