Den 20 februari 2004 genomförde jag ett litet experiment på Internet. Jag gick in på hemsidorna för två tidningar, Le Soir i Bryssel och Dagens Nyheter i Stockholm. I båda fallen sökte jag förstahandskontrakt till hyreslägenheter (i Bryssel respektive i Stockholm). I den förstnämnda tidningen satte jag gränsen för månadshyran till 500 Euro, dvs. drygt 4 000 kronor. Jag fick 671 träffar på relativt små lägenheter (i Brysselområdet), men också lägenheter för ned till 400 Euro per månad. När jag gjorde motsvarande sökning i Dagens Nyheter fick jag redan i rutan för ”område” beskedet om att det inte fanns några träffar. Det fanns alltså inte ett enda förstahands hyreskontrakt på lägenhet i hela Storstockholm! När man promenerar i Bryssel, kan man då och då stöta på skylt om att bostad är hyresledig. Endast äldre pensionärer kommer ihåg att det funnits motsvarande skyltar i Stockholm. Nu är det ändå inte omöjligt att få hyra bostad i Storstockholm. Det går även om man inte har en mycket välfylld plånbok och inte heller förbindelser via släkt och vänner, t.ex. i Skandia. På Internet finns bl.a. ”Andrahandsguiden”. När jag försökte där, visades faktiskt 900 möjligheter att få andrahandskontrakt för kortare eller längre tid. Då skulle man vara beredd att betala upp till 5 000 kronor/månad och nöja sig med 1 eller (ibland) 2 rum med litet kök eller kokskåp. Dessutom skulle man vara beredd att bo i Vällingby, Södertälje, Upplands Väsby etc. Den som arbetar i Stockholm skall alltså vara inställd på att använda många timmar för arbetsresor. Dessutom blir det dags för flyttbestyr flera gånger per år. Hur kan det komma sig att det är så pass lätt att få tag på en hyreslägenhet med förstahandskontrakt i EU:s huvudstad men helt omöjligt i Storstockholm? I Belgien tillåter man marknadshyror. I Sverige har hyrorna varit reglerade sedan 1941. När hyran sätts till reglerat låg nivå, blir det ett privilegium att få rätten att hyra en lägenhet. Man ser till att man får behålla ett sådant privilegium, även om man inte behöver nyttja det för tillfället. Om man får jobb utomlands eller i landsorten, men räknar med att flytta tillbaka om ett par år, gäller det att ha kvar privilegiet att få bo till den låga hyran. Då gäller det att försöka ordna med andrahandsuthyrning, om man nu inte tycker att det är så billigt att hyra, att man kan ha lägenheten som övernattningsbostad vid tillfälliga besök i huvudstaden. I Bryssel, säger man upp sitt hyreskontrakt, när man flyttar från staden, även om man vet att man återkommer om något år. Man kan göra på det sättet, eftersom man vet att det kommer att blir lätt att få teckna ett nytt hyreskontrakt. I ett samhälle med privilegierade finns det alltid också oprivilegierade. Det finns de, som inte har fått rätten att bo till låg hyra, därför att de inte har haft släktingar, som kunnat överlåta sina kontrakt och därför att de inte heller har haft andra förbindelser. Dessa människor blir hänvisade till att försöka få tag på bostad på annat sätt, t.ex. på andrahandsmarknaden. De bostadsprivilegierade har representerat ett starkt särintresse i Sverige. Fram till hösten 2003 fanns det inte ett enda politiskt parti, som hade marknadshyror på sitt program. I november 2003 bestämde Moderata Samlingspartiets partistämma att ha marknadshyror på sitt program. Hittills har inte något annat parti slagit följe med moderaterna. Handlar det om rädsla för att förlora röster eller handlar det om att särintresset behållit sitt grepp inom de övriga partierna? Det är svårt för utomstående att gissa svaret på denna fråga. Kristdemokraterna tillhör de partier, som fortfarande försvarar hyresregleringen. När Göran Hägglund precis hade nominerats till detta partis nye ledare, publicerades hans programförklaring. Bl.a. skrev han: ”Jag ser med oro på hur det svenska folkhemmet har blivit kallt och mörkt och hur etikens låga flämtar allt svagare. De med vassa armbågar roffar åt sig vad de kan samtidigt som omsorgen om barn och gamla försämras och brottsligheten når skrämmande proportioner.” Hur ställer han sig då till privilegierna på den svenska bostadsmarknaden. Hans besked i övrigt är tämligen tunna och svävande, men här kommer ett tydligt besked: Göran Hägglund vill slå vakt om och försvara dessa privilegier. Hans besked kommer som ett avståndstagande från moderaternas stämmobeslut 2003, som han anser försvåra borgerligt samarbete. Hyresregleringen har förstört marknaden för hyresrätter i storstäderna, och utgör i dag det avgörande hindret för en rationell bostadsförsörjning. Svartkontrakt, orättvisa klipp, årslånga köer, lågt nybyggande, eftersatt underhåll och minimal rörlighet är exempel på vad som händer när fri prisbildning förbjuds. Nyligen presenterades en studie (Temaplan 2003) där bostadsmarknaden granskades i ett tiotal europeiska storstäder. Stockholms fungerade sämst, vilket är resultatet av en stenhård hyresreglering som saknar motstycke i Europa. Även i länder utan hyresreglering finns regler för hur hyrorna ska sättas - precis som det finns regler på andra marknader - men priserna är i ändå marknadsanpassade. På samma sätt som vi i Sverige tillåter fria priset för handel med bostadsrätter och småhus, kan man i de undersökta städerna förhandla med fastighetsägarna om hyran. Det fungerar utmärkt. Köerna försvinner, det är lätt att få ett kontrakt och byggbranschen har incitament att satsa på nyproduktion och underhåll. Bryssel är bara ett av många exempel. Det är inte tillåtet att höja hyrorna drastiskt under kort tid. Hyran följer istället oftast något prisindex. Detta ger både trygghet och möjlighet till planering. När Göran Hägglund angriper moderaterna för stämmobeslutet 2003, anknyter han till en vidskepelse som odlas inom det svenska bostadsetablissemanget. Denna vidskepelse tål inte att prövas mot den verklighet, som finns i andra länder än Sverige.
Bertil Lindström (M)
