Varför struntar regeringen och Banverket i Sundsvalls krav på en järnvägstunnel? Eller är det så att man måste lyda Göran Persson för att få en belöning i form av en infrastruktursatsning, skriver Per Wahlberg (m) i detta debattinlägg.

Sällan har så mycket pengar satsats på infrastruktur i form av järnväg som nu i Norrland. Tyvärr måste tilläggas att helhetsperspektivet uppenbarligen helt fallit bort. Botniabanan i all ära, men skall den få den effekt den är tänkt att få måste en lösning till vad gäller Sundsvalls problem.

Sundsvalls unika stenstad riskerar att delas och stadsmiljön riskerar att förstöras. Våra invånares trygghet sätts på spel, för vem vill eller vågar gå genom gångtunnlar om 300 – 400 meter? Med de barriäreffekter nedgrävda vägar får, riskerar flera handelsföretag i Sundsvall att minska sin omsättning vilket resulterar i färre riktiga jobb. En järnvägstunnel under stan skulle bespara Sundsvall en sådan negativ utveckling.

Ofta utpekas Sundsvall som navet i vår region, ett nav som har stor betydelse för regionens utveckling och framtid. Tar navet skada, drabbar det hela regionen. Detta tycks ha glömts bort helt i diskussionerna om infrastruktursatsning. Självklart skall det i första hand satsas på de områden där största tidsvinsterna uppnås, men om någon kommun som i det här fallet Sundsvall i gengäld drabbas av icke försumbara försämringar, måste även detta tas hänsyn till i en infrastrukturplan. Det är rimligt att den som drabbas negativt av en utökad trafik skall få hjälp med lösning av sin situation, allt i syfte att få till stånd en bra helhetslösning. Västernorrland är ett av de län som bidrar mest till vårt lands exportnetto.

SCA har nyligen aviserat att man ämnar investera 2 miljarder i sin Östrandsfabrik och mycket talar för att ett beslut kommer om att låta bygga ut Ortvikens pappersbruk för 4 miljarder. Uppenbarligen har aktieägarna och styrelsen för SCA en större framtidstro på Sundsvall och vår region än regeringen och dess statliga verk. Sundsvall har goda förutsättningar att stärka sin position som nav i mellannorrland, men det förutsätter att regeringen och banverket inte saboterar våra möjligheter till kommunikation. Hur kan det då komma sig att såväl banverk som regering verkar strunta i Sundsvalls krav? Sällan har vi mönstrat ett så starkt lag. Såväl det offentliga Sundsvall som stora delar av det privata näringslivet har engagerat sig i denna för Sundsvalls framtid så viktiga fråga. Trots det synes någon lösning inte vara i sikte. Varför lyckas vi inte vinna gehör?

Kan det möjligen vara så att vi i Sundsvall egentligen konkurrerar med helt andra, dolda intressen? Kan det vara så att regeringens beslut styrs av var regeringens samarbetsmän har sin härkomst? Finns det någon annan rimlig förklaring till varför miljöpartiets språkrör Peter Eriksson från Norrbotten har lyckats få regeringen att satsa 22 (!) miljarder kronor på en Norrbotniabana? För om det är så att infrastruktursatsningar får utgöra en belöning till de som lovar att lyda Göran Persson, kan vi glömma allt som påminner om helhetssyn och logik i vårt lands infrastruktur.

Per Wahlberg (m)