Under peioden 1950 – 1990 hade Sverige en så pass snabb inflation att det var möjligt att inom några år korrigera funktionsskadliga löneskillnader utan att några nominella löner behövde sänkas. Reallöner kunde ändå sänkas genom att konsumentpriserna ökade snabbare än de nominella lönerna, skriver Bertil Lindström(M).
Arbetsmarknaden kan fungera dåligt, därför att vissa löner har blivit för höga och samtidigt andra löner har blivit för låga. Ofta handlar det då om att det på något sätt har bestämts att oerfaren och otillräckligt utbildad arbetskraft skall ha högre löner än som motsvarar deras produktivitet samtidigt som erfaren och välutbildad arbetskraft skall ha lägre löner än som motsvarar deras förmåga att skapa arbetsresultat.
I så fall handlar det om alltför små löneskillnader och om långsam löneökning motsvarande ökad arbetsskicklighet under yrkeslivet. En bieffekt blir då också att äldre och erfarna människor med stor försörjningsbörda har obetydligt högre löner än yngre, mindre erfarna kollegor med mindre försörjningsbörda. Det kan naturligtvis också förekomma fall, när vissa yrkesgrupper – beroende på tidigare knapphet på yrkeskunnande inom deras områden – har högre löner än som motsvarar förmågan att åtadkomma arbetsresultat.
Det är alltså möjligt att arbetsmarknadens funktionssätt störs av alltför stora löneskillnader. Under peioden 1950 – 1990 hade Sverige en så pass snabb inflation att det var möjligt att inom några år korrigera funktionsskadliga löneskillnader utan att några nominella löner behövde sänkas. Reallöner kunde ändå sänkas genom att konsumentpriserna ökade snabbare än de nominella lönerna. I och med att inflationstakten gick ned till mycket låg nivå från och med mitten av 1990-talet, har det blivit mycket svårare att undvara sänkning av nominella löner.
Enskilda individer kan kanske undgå sådana lönesänkningar, men nytillkomna ungdomar liksom tidigare arbetslösa kan komma att erbjudas lägre nominella löner än som tidigare gällt för samma kategorier. I Sverige har det varit tradition att rikspolitiker, kommunpolitiker och landstingspolitiker håller sig borta från lönebildningen och överlåter detta till arbetsmarknadens parter. På samma sätt har det varit tradition att politiker avhåller sig från att ingripa i annan prissättning, t.ex förhållandet mellan inlåningsräntor och utlåningsräntor (t.ex. räntor på bostadslån).
Samtidigt går det inte att helt avstå från att agera, eftersom stat, kommuner och landsting är arbetsgivare respektive ägare av kreditinstitut etc. Många landsting har nyligen fattat beslut om att inte erbjuda högre ingångslöner till nyutexaminerade sjuksköterskor än 22 000 kronor i månaden. Här handlar det nog mindre om att försöka få till stånd en väl fungerande arbetsmarknad för nya sjuksköterskor än om att hindra en löneutveckling (för alla sjuksköterskor), som skulle kunna spräcka landstingens budgetar.
Däremot har försöken i en del kommuner att sänka ingångslönerna för ungdomar varit uttryck för en strävan att få arbetsmarknaden för oerfarna unga att fungera bättre. Det råder inte enighet mellan regeringsalliansens olika partier om det lämpliga i att agera i frågan om ungdomslöner. Det har också funnits åsiktsskillnader inom det stora regeringspartiet, dvs Moderaterna. Åtminstone i Sollentuna kommun har moderater ställt sig bakom idén att verka för lägre ingångslöner för ungdomar. Det vore kanske inte helt fel att för en gångs skull lämna principen om en enhetlig nationell ordning. Även i nationalstaten Sverige bör finnas utrymme för kommunal självstyrelse!
Bertil Lindström(M).
