”Jag kan förstå att mina föräldrar inte var så uppmärksamma, de såg inte allvaret i min situation. Ingen vill tro att just deras barn mår dåligt. Skolsköterskan såg mina ärr när jag var där och idrottsläraren måste också ha gjort det. Men ingen reagerade, fast det var det jag innerst inne ville! (Ur SOU 2003:127, bilaga 6) Uttalandet kommer från ett barn som skadar sig själv skriver Eva Lohman och Magnus Sjödin.
Idag ser vi att flickor och till en viss del pojkar i allt högre grad skadar sig själva. Många har depression eller ångest, en del har sociala problem i hemmet eller i skolan. En grupp flickor beskrivs som skolstressade med höga ambitioner. Självskadebeteende har för en del blivit ett sätt att tillfälligt hantera många olika sorters problem, ett sätt att hantera svåra upplevelser.
Människor som skadar sig själva upplever sig ofta som maktlösa. Många ungdomar som skadar sig själva upplever en brist på emotionell säkerhet och en oförmåga att känslomässigt uttrycka sig själva med hjälp av språket. Det kan också vara ett dramatiskt sätt att be om hjälp i en outhärdlig känsla av hjälplöshet och ensamhet. Att självskada sig är ett sjukligt beteende som kräver hjälp. Flickor och pojkar som sticker, skär, rispar eller bränner sig med cigaretter på kroppen mår inte bra.
Det är uppenbart att ungdomar behöver mer hjälp än vad som finns att få idag, och att samhället har misslyckats att ge den hjälpen, men också att det behövs mer kunskap hos oss vuxna som ska hjälpa unga människor att växa upp till starka och självständiga individer. Vad är det som gör att barn och ungdomar påverkas negativt och får dem att må psykiskt dåligt? Kunskapsluckorna när det gäller barns och ungdomars psykiska ohälsa är stora. Det är uppenbart att ungdomar behöver mer hjälp än vad som finns att få idag, men också att det behövs mer kunskap hos vuxna, bland oss som ska hjälpa unga människor att växa upp till starka och självständiga individer. Ingen vet säkert idag hur många som skadar sig.
De undersökningar som finns idag – och som är bristfälliga – pekar på fem till sju procent bland tonåringarna. 75 procent av dem som skadar sig själva är flickor. Pojkar kanaliserar sin ångest på andra sätt. Det är inte känt idag varför flickor är så överrepresenterade i självskadebeteende. Det absolut vanligaste självskadebeteendet idag är en högerhänt flicka som skär sig i vänster arm. BRIS skriver i sin årliga rapport att psykisk ohälsa bland barn och ungdomar kommer att bli ett folkhälsoproblem om inget görs, även Barnombudsmannen har lämnat liknande rapport.
Många utvärderingar visar att ett bra föräldrastöd minskar risken för att barn utvecklar vantrivsel eller psykisk ohälsa. Föräldrastöd och –utbildning som finns i viss utsträckning redan idag och utvecklas i nya former inom ramen för de framväxande familjecentralerna, är något vi stödjer. Däremot saknas oftast möjligheter för föräldrar till barn i 7-12 års åldern och för tonårsföräldrar, att få professionellt stöd i frågor som rör föräldraskap, utvecklingskriser. Regeringen har utsett en särskild psykiatrisamordnare. Vi moderater anser att samordnarens uppdrag ska kompletteras med att särskilt utreda barn- och ungdomspsykiatrin i syfte att lägga fram förslag på en ny och förbättrad organisation. Många vittnar om svårigheter att få vård hos BUP. Skola och socialtjänst upplever att de står ensamma med barn som har problem för att BUP av olika anledningar inte tar emot barnet. Samtidigt säger flera BUP-enheter att de behöver mer resurser. Till detta ska läggas det faktum att det är brist på barn- och ungdomspsykiatrier.
Vi anser att det ska gå att få tillgång till vård och det inte ska vara svårigheter i övergången mellan barn och vuxenvård. Alltför många unga människor faller idag mellan stolarna eftersom olika huvudmän gör sitt allra bästa för att slippa ta kostnaden. Så får det inte vara. En ung flicka eller pojke som skär sig själv ska inte behöva uppleva att landsting och kommun tvistar med varandra om vem som ska betala den vård som utförs på ett behandlingshem. Vi anser att samarbetet mellan landsting, kommunernas socialtjänst, skola och barn- och ungdomspsykiatrin måste förbättras. Det är viktigt inte bara för barn som redan har problem utan också vid utformningen av tidiga allmänna insatser som ska förebygga psykisk ohälsa. Det är troligt att det finns ett samband mellan nedskärningarna inom förskolan, skolbarnsomsorgen och skolan under senare delen av 1990-talet och den samtidiga ökningen av antalet besök inom barn- och ungdomspsykiatrin. Barns och ungdomars psykiska hälsa påverkas av en mängd olika faktorer.
Vi vill ha en översyn av personal- och lärartätheten i förskolan och skolan och ökade resurser till särskilda pedagogiska resurser. Vi vill också att skolorna obligatoriskt ska arbeta med vetenskapligt prövade mobbningsprogram, att det ska vara olagligt att inte ingripa mot mobbning i skolan och att det ska ske en översyn av personaltätheten i skolan. Föräldrar och barn ska hela tiden vara delaktiga, en ömsesidighet och öppenhet är viktig för det barn som är utsatt och mår dåligt. Barn har behov av just trygghet och förutsägbarhet. De behöver föräldrar som själva är trygga, som kan ge barnet både tillit, trygghet och uppmuntran till självständighet. Det krävs också en skola som ser barnen, som har metoder för att hjälpa dem som har det svårt och för att motverka mobbning. Andra vuxna i omgivningen som det går att lita på och kunna prata med är självklart viktigt. Vi har förslag om ett införande av åtgärdsplaner när någon gör sig själva illa och införandet av en förbättrad utbildning till personal som möter barn och unga.
Vi vill även införa vårdgaranti inom barn- och ungdomspsykiatri, en rätt till bedömning och diagnos inom en månad för patienter inom BUP och också göra en översyn av hela BUP. Vi vill uppmuntra inrättandet av familjecentraler och satsa på föräldrastöd. Vi vill att det ska vara en nollvision för självskadebeteende. Och med rätt förutsättningar finns möjligheter – att vända hopplöshet till hopp. Grunden för alla människors hälsa ligger i den trygghet man får av det egna beslutsutrymmet. När vi känner otrygghet mår vi sämre. Vår allra största trygghet är friheten och möjligheten att kunna forma våra egna liv. Att känna delaktighet, att vara betydelsefull, att fatta egna beslut är hälsobringande faktorer för oss alla. Ett samhälle som är format så att alla människor har en chans att utvecklas och att växa är en förutsättning för att forma de trygga vuxna som behövs i barns och ungas närhet. Barn som känner sig utanför, som inte har någon att prata med, som har varit med om övergrepp, som har missbruk i familjen eller som känner starka krav på sig att vara högpresterande, de är inte trygga.
Barn som upplever att de inte har någon att vara tillsammans med, som känner sig utstötta, som känner att ingen förstår dem – de är i riskzonen. Våra förslag kommer inte att räcka. Politiken ensamt kan inte förändra allt. Det krävs kunskaper och en gemensam syn från alla som har med barn och ungdomar att göra. Men vi vill och kan från politiskt håll ge goda förutsättningar.
Eva Lohman (m) Vice ordförande Moderatkvinnorna Ledamot i Socialnämnden Sundsvalls kommun
Magnus Sjödin (m) Oppositionsråd Sundsvalls kommun
