När brott begås, finns förhistorier i människors liv och ibland fysiska (ofta neurologiska) funktionshinder. Idag har vi större kunskap om detta än vad vi hade för några tiotal år sedan. Denna kunskap borde användas betydligt mer intensivt både, när brott och återfall skall förebyggas, skriver Bertil Lindström (M).
Lena Asplund tar upp ett angeläghet ämne i sin debattartiikel (ST 2011-12-16). Vi får aldrig säga att en kvinna, som misshandlats av en man, har sig själv att skylla! Landstingsfullmäktige i Landstinget Västernorrland antog 1999 ett program för utbildning av personal vid Sundsvalls sjukhus, som handlade om hur kvinnor med skador indikerande misshandel skulle tas om hand.
Programmet hade utarbetats inom sjukhusets kvinnoklinik. Det gällde att dokumentera sådant, som kunde belägga att kvinnan hade blivit misshandlad. Då handlade det inte bara om rent fysisk dokumentation utan också om att hindra mannen från att påverka kvinnan att låta bli att berätta om vad som faktiskt hade inträffat. När jag några år senare tjänstgjorde som nämndeman vid Hovrätten för Nedre Norrland, kunde jag med stor tillfredsställelse konstatera att det fanns sjukvårdspersonal, som verkligen hade tagit till sig utbildningen.
De kunde både vittna och presentera dokumentation, som på ett överygande styrkte att den kvnnliga målsäganden hade blivit misshandlad av den åtalade mannen. Här har rättssytemet fått ett mycket värdefullt metodstöd från sjukvården. Ungefär samtidigt utvecklades lagstiftningen på sådant sätt att kvinnornas rättsskydd blev bättre. Brottsrubriceringarna ”kvinnofridskränkning ” och ”grov kvinnofridskränkning” infördes. Därmed blev det möjligt att särskilt strängt bedöma återkommande misshandel. Redan då diskuterades idén om att öka stödet till kvinnorna. Det fanns t.ex. tankar att de mycket tidigt – kanske redan vid kontakten med sjukvården – skulle få kontakt med målsägandebiträde, som gav dem moraliskt och sakligt stöd att hävda sin ställning som målsägande. Bakom en sådan tanke finns en problematik, som möjligen också kan leda fram till den typ av uttalanden, som Lena Asplund hänvisar till i sin artikel.
Som nämndeman hann jag vara med om ett antal mål, där det fanns skäl att känna frustration över kvinnors benägenhet att återvända till de plågsamma situationer, där de redan hade varit målsägande. Vi kan naturligtvis inte hindra någon från att återvända till sin plågoande (eller anknyta till någon annan, som också blir plågoande). Vi får inte beröva människor deras valfrihet, så länge som deras val inte skadar medmänniskor. Därvidlag stötte jag på fall, där sådana medmänniskor fanns, nämligen kvinnornas egna minderåriga barn. Som nämndeman i hovrätt får man tillfälle att läsa tingsrättens överklagade dom inklusive bl.a. redogörelse för anförda omständigheter. Vid ett tillfälle kunde jag läsa om hur målsäganden (kvinnan) hade sitt förskolebarn i famnen när hon attackerades av förövaren (som inte var barnets biologiske far).
Denna händelse relaterades utan att sedan alls vara något som togs upp i vare sig straffmätning eller utdömande av skadestånd. Barnet var helt enkelt inte målsägande. Det fanns inte heller tillfälle för mig att på något sätt ge uttryck för mitt ogillande av att åklagaren helt hade ignorerat vad som hade hänt med barnet. När Högsta Domstolen (HD) senare avkunnade en prejudicerande dom i ett annat, liknande mål, fick jag dessutom klart för mig att åklagaren hade handlat rätt och att jag med mitt ogillande hade haft fel (liksom Svea Hovrätt, vars dom HD ändrade). HD:s utslag kritiserades för övrigt hårt av straffrättsprofessorn Madelaine Leijonhufvud.
Riksdagen fattade senare också beslut om lagändringar för att förbättra barnens ställning i mål av det här slaget. Enligt min uppfattning hade det varit ännu bättre att ändra lagen på sådant sätt att det skulle ha blivit otvetydigt rätt att dömna som Svea Hovrätt hade dömt. När brott begås, finns förhistorier i människors liv och ibland fysiska (ofta neurologiska) funktionshinder. Idag har vi större kunskap om detta än vad vi hade för några tiotal år sedan. Denna kunskap borde användas betydligt mer intensivt både, när brott och återfall skall förebyggas.
Bertil Lindström (M)
