Mängden händer som hjälper till på ett äldreboende är inte avgörande för kvalitén. Det handlar om att varje arbetande individ känner ett ansvar och en upplevelse att kunna påverka en annan människas liv positivt, skriver Elisabeth Gisslin Burman(M).
Under hösten och fortfarande har det stora politiska diskussionsämnet äldrevården. Det rapporterades in flera fall från äldreboenden i Sverige där äldre hade fått dålig behandling av personalen. Under en tid framställdes Sverige som ett land utan humanistiska riktlinjer där äldre inte längre var något värt. Personalbrist och privat ägande har ofta pekats ut som orsaker. Den dåliga vården fick tala. Under hösten och vintern har vi besökt flera äldreboenden runt om i Sverige.
De har varit i både kommunal och privat regi och vi har fått se fantastiska hem för de äldre. Vi har fått se den typen av äldrevård man själv vill få när det väl är dags. Vi har sett engagerade chefer som värnar sin personal och dess utveckling. Vi har sett personal som med stor skicklighet och hög nivå av respekt behandlat de äldre precis så bra som de ska. Vi har sett att vi är i ett hem där personalen har agerat som stolta värdar och där de äldre blivit omhändertagna som gäster i sina egna hem.
Mängden händer som hjälper till på ett äldreboende är inte avgörande för kvalitén. Det handlar om att varje arbetande individ känner ett ansvar och en upplevelse att kunna påverka en annan människas liv positivt. Det handlar om just värdskapet, att omhänderta någon som en gäst, men att gästen faktiskt är hemma hos sig själv.
För de äldre handlar det om trygghet och välmående. Att de kan förmedla sina önskemål om hur de önskar spendera sin dag i sitt hem, och att personalen verkligen strävar efter att uppnå dessa önskemål. Just denna flexibilitet, detta servicetänk och denna kompetens har vi sett på så många äldreboende i Sverige. Vi vill gärna att dessa goda exempel ska få vara förebilden när vi bygger vidare på vår äldrevård. Den goda vården ska få tala!
Elisabeth Gisslin Burman(M)
