Historisk analys blir oftast fel, om man formulerar sig kategoriskt. Renée Jönsson skriver (10/6) att vi har anledning att vara stolta över 1974 års regeringsform samt att det är fel att fira tillkomsten av 1809 års regeringsform (som förvisso 1974 byttes ut mot nuvarande).

1809 års regeringsform kom till under några hektiska veckor, sedan Gustav IV Adolf hade blivit avsatt En av grundlagsfäderna, Hans Järta, arbetade utifrån personliga erfarenheter. Han hade bl.a. avsagt sig sitt aldelsskap (med kännbara personliga konsekvenser) i samband med riksdagen i Norrköping 1800. Han var starkt påverkad av upplysningsfilosofen Montesquieu och hade som samtida följt tillkomsten av USA:s konstitution, där Montesquieus maktdelningslära tillämpas. 1809 års regeringsform var ingalunda fullgången från början.

Bl.a. dröjde det minst 50 år, innan Sverige var ens i närheten av religionsfrihet. Själva konstruktionen med ”checks and balances” liksom i USA:s konstitution gjorde ändå att svensk samhällsutveckling och politisk utveckling kunde fortgå och gradvis reformeras mot alltmer av demokrati. En ”levande författning”, som till stora delar inte kunde hittas i lagtexter, utvecklades. Här balanserade framförallt de två första statsmakterna, dvs konung (senare i praktiken regering) och riksdag varandera.

Ett självständigt rättsväsende och självständiga ämbetsmän och ämbetsverk var en självklarhet. Den fria pressen kallades under ett skede (liksom fortfarande i USA) för ”den fjärde statsmakten”, vilket var en indirekt markering av den roll som, rättsväsende och ämbetsverk spelade. Det fanns en del högstämda passusar också i 1809 års regeringsform, t.ex paragraf 16, som förbjöd konungen att utöva tvång mot enskilda människor. Ändå är ornamentiken i den nya regeringsformen betydligt mer påfallande, vilket också framgår av Renée Jönssons citat. 1809 handlade det verkligen om att laga något, som var trasigt. Sverige behövde helt enkelt an annan författning än den som hade uppkommit 1772 och 1789.

Det kan knappast hävdas att det handlade om samma akuta nödvändighet 1974. Det kan däremot finnas olika uppfattning om det var bra med en modernisering eller om man hade kunnat nöja sig med att ha en ”levande författning” som i många andra europeiska länder och då särskilt Storbritannien. Med facit för den nya författningens första decennier, ser åtminstone jag inslag, som inte är särskilt uppmuntrande. De två första statsmakterna, dvs regering och riksdag har i praktiken vuxit samman till en, och då är det inte riksdagen, som kontrollerar regeringen utan snarare tvärtom. ”Knapptryckarkompani” har använts som beteckning på riksdagen.

I praktiken har riksdagsledamöterna i högre grad sina mandat från partiorganisationerna än från väljarna, och partiorganisationerna fungerar som partiledningarnas verktyg. Efter att ha träffat några ledamöter i USA:s senat och representanthus, riksdagsledamöter i Sverige under 1960- och 1970-talen och nutida riksdagsledamöter, kan jag göra jämförelser både i rum och tid. Den jämförelsen lyfter inte fram nutida svenska riksdagsledamöter som den mest självständiga kategorin. Trots allt detta är vad som hände 1809 betydelsefullt på ett positivt sätt för dagens Sverige. Detta kan vara värt att fira!

Bertil Lindström (M)