Jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda måste stängas. Det kan ske om arbetslinjen utvecklas. Det ska alltid löna sig att arbeta, även vid lägre inkomster, och vi föreslår den största bidragsreformen sedan 1980. Sverige måste också bli mer attraktivt för entreprenörer och växande företag. Det är framgångsrika företag som skapar de jobb som gör att fler både kan försörja sig själva och bidra till andras välfärd, skriver Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida.
Innan riksdagen i dag tar sommaruppehåll ska riktlinjerna för den ekonomiska politiken debatteras. Regeringssidan kommer enligt känt manér slå sig för bröstet och peka på hur bra det går. Det råder högkonjunktur och jobben växer till. Det är återigen överskott i statens finanser. Oppositionens uppgift är dock att inte stämma in i denna lovsång, utan peka på bristerna i regeringens argumentation och rikta ljuset på de områden som regeringen inte vill ska uppmärksammas. Vi ska erbjuda ett alternativ och visa vad som borde göras i stället.
Låt mig peka på fyra centrala uppgifter för en ny regering.
Den första och mest akuta handlar om integration och utanförskap. Mellan 2010 och 2020 kommer en halv miljon nyanlända behöva etableras i Sverige. Av dessa har ungefär hälften högst grundskoleutbildning och det tar i genomsnitt nio år innan ens hälften får något slags jobb. Ska Sverige vara ett internationellt öppet land måste fler av dessa människor få ett arbete och på så sätt bli en del av vår gemenskap. Jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda måste stängas, vilket kräver reformer som både stärker drivkrafterna att ta ett jobb och sänker trösklarna in till arbetsmarknaden. Ingen lätt sak att åstadkomma, men nödvändig.
Det kan ske om arbetslinjen utvecklas och bidragssystemet reformeras. Det ska alltid löna sig att arbeta, även vid lägre inkomster, och Moderaterna vill därför genomföra den största jobbskattereformen sedan 2006. Sverige behöver också en stor bidragsreform. Med dagens regler kan en trebarnsfamilj utan arbetsinkomster få bidrag på 28 000 kronor i månaden efter skatt. Men systemet är så konstruerat att om en av föräldrarna börjar arbeta, så kan de totala månadsinkomsterna minska. Det är orimligt. De samlade bidragsinkomsterna ska aldrig kunna bli högre än lönen man får ut. Samtidigt måste svenska bidragssystem bygga mer på successiv kvalificering. Full tillgång till sociala förmåner bör man bara få genom arbete eller genom laglig och permanent bosättning i Sverige. Vi föreslår därför den största bidragsreformen sedan 1980.
Det är absolut nödvändigt att hjälpa fler lågutbildade in på arbetsmarknaden, men det är långt ifrån tillräckligt. Det är i det privata näringslivet som den riktiga och långsiktiga tillväxten av jobb kan ske. Den andra stora uppgiften handlar därför om företagare och företagsamhet. Sverige måste bli mer attraktivt för innovativa entreprenörer och växande företag. Det är framgångsrika företag som skapar de jobb som gör att fler både kan försörja sig själva och bidra till andras välfärd. Att som nuvarande regering konsekvent höja skatterna på företagande och sånt som gör att jobben blir fler är därför ett långsiktigt hot mot välfärden.
Den tredje stora uppgiften är att i högkonjunktur rusta landet för nästa lågkonjunktur. Då måste man hålla i pengarna. Regeringens och Vänsterpartiets budget bygger på evig högkonjunktur, låga räntor och förhoppningen att Sverige aldrig ska möta en kris igen. Det är en riskabel strategi. Sverige har nu bytt finanskrisens underskott mot blygsamma överskott, trots att vi är mitt i brinnande högkonjunktur och det är nu vi borde samla i ladorna. Det hindrar dock inte regeringen från att ösa beröm över sig själv. Få låter sig imponeras av detta skryt. Faktum är att regeringens finanspolitik inte alls stärker, utan tvärtom försvagar, de offentliga finanserna. Finanspolitiska rådet skriver i sin senaste granskning av regeringens politik så här: "I rådande konjunkturläge väljer regeringen att i år försvaga de offentliga finanserna." Det är uppseendeväckande.
För fjärde, den ekonomiska politiken i välfärdslandet Sverige ska inte bara underlätta för jobb och tillväxt, den ska också motverka fattigdom och medverka till en anständig fördelning av resurser och livschanser. En del av detta är vi redan bra på: Vi har lägst fattigdom av EU-länderna och löneutvecklingen har varit god för alla grupper. Ökade inkomstklyftor beror mest på skillnader mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det. Av detta drar jag två slutsatser:
Den ena är att den bästa fördelningspolitiken är en politik som leder till att fler människor kommer i arbete. Den andra är att den farligaste klyftan i dagens Sverige handlar om vilka möjligheter som nästa generation får. Växer man upp under goda villkor – och klarar skolan – går det bra för de flesta. Växer man däremot upp i socialt tuffa miljöer – och inte klarar skolan – så ökar riskerna dramatisk att det senare går riktigt illa. Riskerna är ojämlikt fördelade både geografiskt och etniskt. De barn som växer upp i något av de 130 områden där färre än hälften arbetar, har mycket sämre chanser än alla andra. Så kan vi inte ha det. Klyftorna sliter isär vårt land, inte bara ekonomiskt, utan socialt, mänskligt och politiskt. De skapar misstro och missmod.
Nästan all seriös reformpolitik de senaste decennierna – Clinton i USA, Blair i Storbritannien, Schröder i Tyskland och regeringarna Reinfeldt i Sverige – har först och främst varit inriktade på att göra det mer lönsamt att arbeta för dem som har det tuffast. Bra socialpolitik och fördelningspolitik i det globaliserade Sverige handlar därför inte om mer bidrag, utan om att fler barn ska gå i bra förskola, ungdomar möta högre förväntningar i skolan och vuxna alltid förväntas gå till jobbet. Förr kom man undan rätt enkelt genom att omfördela pengar – med allt högre skatter till allt högre bidrag. Det fungerar inte längre. Och precis där måste nästa kapitel i svensk politik börja.
Ulf Kristersson
Ekonomisk-politisk talesperson (M)