När ska myndighetsutövare på riktigt börja se till barnens bästa och perspektivet jämställdhet - jämlikhet utifrån det avsedda perspektivet mamma - pappa - och barnens trygghet och rättigheter till båda föräldrarna och kontakten med mor och farföräldrar och släkt, skriver Elisabeth Gisslin Burman(M).
Jämställdhet - jämlikhet. När vi pratar om två så laddade ord så har vi hela tiden av tradition perspektivet utifrån kvinnan. Om hennes ställning och möjligheter på arbetsmarknaden, har hon den lön hon förtjänar eller den arbetstid hon önskar? Har hon samma möjligheter att studera göra karriär som mannen, får hon det stöd hon behöver av banker och samhället i övrigt? För klart är ju redan, i samhällets ögon att kvinnan är den som är bäst lämplig att fostra och ta hand om sitt/sina barn med eller utan man.
Är det här roten till kvinnors minskade möjligheter att göra karriär, kanske ska de släppa greppet och dela med sig av ansvaret till den andre föräldern, barnens pappor och ge sig själva och barnen en möjlighet, ja chans att utvecklas. Många kvinnor arbetar deltid under barnens uppväxt, de är hemma och blir beroende av mannens inkomst. Som ensamstående kanske hon lever helt på stöd av bidrag: socialbidrag, bidragsförskott, bostadsbidrag och flerbarnstillägg allt detta med samhällets vetskap.
Tyvärr leder det varken till karriär, eller en dräglig pension i framtiden och följden blir fortsatt bidragsberoende. Trots den (o)vetskapen är det många unga mammor som är nöjda med den tillvaron och klarar sig med samhällets insatser, många har blivit mammor tidigt och fått avbryta studier, barnen drabbas eftersom de inte har rätt eller begränsad rätt till dagis/förskola när mamman är arbetslös. Mammorna har ibland kompisar i samma situation och det blir en normaliseringsprocess och en vardag att leva så och de ser inte att barnen aldrig får chansen att träffa och lära sig av andra barn än de som finns i mammans umgänge. Barnen blir isolerade i denna subkultur.
Mammorna behöver inte arbeta för att försörja sig och barnen, det stöd de behöver får de från samhället. I jämlikhetens namn, var kommer pappaperspektivet in, de finns ju trots allt och i de flesta fall någonstans i bakgrunden. Papporna utkämpar ofta en egen kamp för delad vårdnad eller åtminstone umgängesrätt. Vilket stöd ger samhället dessa pappor? Myndigheter som tingsrätt och familjerätt liksom socialtjänst har för det mesta mammornas perspektiv, trots att de säger att det är utifrån barnens perspektiv. Det är inte korrekt, pappor diskrimineras och som regel ger de upp för det krävs stark ekonomi och ett starkt psyke för att kämpa för sina och barnens rättigheter och emot fördomar av tradition om att mammorna är bäst lämpade.
Trots att många barn skulle må betydligt bättre om de fick tillbringa mer tid med papporna, med det inte sagt att de också kan vara arbetslösa. I regel får barnen struktur i livet och kommer i åtnjutande av dagis - förskola - och nya kamrater. De får lära sig det elementära grunderna som respekt och att ta hänsyn tillsammans med andra vuxna och barn därför att personalen har en pedagogisk utbildning och kunskap om vad som är bäst för barnen. Nu kommer många med ordnade förhållanden att protestera, det här är kanske inte Er verklighet men det är många barns och det måste vi därför våga lyfta.
Dessa förhållande gäller absolut inte för alla ensamstående mammor . Men säkert känner många pappor med närstående till ovanstående situationer och förhållanden. När ska myndighetsutövare på riktigt börja se till barnens bästa och perspektivet jämställdhet - jämlikhet utifrån det avsedda perspektivet mamma - pappa - och barnens trygghet och rättigheter till båda föräldrarna och kontakten med mor och farföräldrar och släkt.
Elisabeth Gisslin Burman(M)
